Vårkänslor och dubbel stickning

Oj vad tiden går fort ibland, det är redan mars! Och just idag var det lite halvsoligt och småvarmt här. Lilleman ville vara ute och leka på eftermiddagen, så jag och Lillan gick också ut en stund. Tänkte att hon kanske ville gunga lite, men nej det var det läskigaste hon varit med om på länge, lillsötan. För en stund sedan gick vi alla in igen och tog oss en fikapaus innan det är dags för andra "måsten".

Förra veckan gjorde jag nåt riktigt roligt! Jag hade tagit mod till mig och anmält mig till en prova-på-kurs i dubbelstickning hos SV (Studieförbundet Vuxenskolan). Blev lite nervös först, och var osäker på om mina förkunskaper skulle räcka, men tog mig i kragen och anmälde mig ändå. Och vilken tur att jag vågade! Vi var några tappra kvinnor, och en härlig kursledare som visade oss vägen, som under några timmar lärde oss att lägga upp och börja på en mönsterstickad mudd. Dubbelstickning stickas med dubbelt så många maskor som en "vanlig" stickning, och den blir lika fin på bak- som framsida fast färgerna blir spegelvända om du stickar i garn i två olika färger.

Här kan du kika mer på kursledaren Visa Lisas blogg, där hon skriver lite om hur hon lärde sig detta. Hon har även en fin Instagramsida för er som har det programmet/den appen.

På kursen fick vi börja med att berätta varför vi var nyfikna på dubbelstickning, och jag berättade om den fina mössan. Den jämt stickade vändbara mössan i blått och rött som en av mina vänner har, och som hennes mamma har stickat en gång i tiden. För ett tag sedan tittade jag på en youtubevideo, och tänkte att det såg rätt knepigt ut. Så mycket lättare det är att bli visad av någon som kan IRL tycker jag! Och jag tror faktiskt jag klurade ut det hyfsat, men jösses vad trött i huvudet jag var sedan av all ny information! Gissar att det dessutombara är nyttigt med lite klurig hjärngympa emellanåt, hihi. I helgen  stickade jag lite mer på provmudden för att inte glömma bort det jag börjat lära mig, hade gjort lite tokigt men lyckades faktiskt rätta till det tror jag, hurra! Man lär sig på så olika sätt, men att gå en kurs funkar nog bäst för mig, och helst skulle jag vilja ha en fortsättningskurs nu på en gång medan den nya kunskapen är färsk i minnet!

Här hos Katrina hittar du en bra video som förklarar fenomenet dubbelstickning, och hos MyDesign hittar du en beskrivning av hur det funkar. Tyvärr har jag ingen egen bild ännu på det jag gjort, men det kommer. Planerna är att dubbelsticka en halskrage, och eventuellt blir det Torshavn av Susan Crawford. (Du kan läsa lite mer om den på Husmorsskolans blogg också).

Här om veckan fick jag också sån vårkänsla att jag lånade lite trädgårdsböcker på bibblan, och då blev det två böcker av en av mina favoritträdgårdsmästare - Alys Fowler! Kanske har nån mer sett TV-serien från BBC som sändes på SVT för kanske två-tre år sedan eller så? Jag fastnade för hennes sätt att tänka och planera en liten yta med odlingsbar mark. Kanske har du inte ens tänkt på att det där skräphörnet på infarten kanske kan bli en underbar krukträdgård full av tomater? Och precis efter det kom det lite mera snö, och mina vårodlarplaner lades på hyllan några dagar. Men nu har jag städat bland fönstrets pelargoner, så det känns lite bättre. Tyvärr hade ungefär hälften av dem inte överlevt, men de som står kvar nu har jag hopp om!

Här kan du läsa lite mer av Alys, på hennes nuvarande blogg på tidningen The Guardian. Kan ochså rekommendera  boken "Slow gardening" som är översatt till svenska, och delvis anpassad till våra förhållanden.Och vidare också tex "The edible garden".

Hoppas alla har en underbar vår, och att vårtröttheten är bortjagad av stickning, fika och odlingsplaner!

Till minne av...

Det har hänt så mycket i världen, så mycket ofattbart som är så svårt att ta in. Men vi kan inte gå runt och vara livrädda varje dag, för då blir det ohållbart att leva tänker jag... Dock kan vi vara rädda om oss och våra medmänniskor, och hjälpas åt och öppna våra famnar för dem som har det extra besvärligt i höstmörkret.

På söndag ska jag träffa två vänner från min ungdomstid och fika, det ska bli så fint att se dem igen. Och på höstlovet träffade jag en annan vän sedan tonårstiden, lika härligt det att finna varandra igen efter så lång tid!

Men så när höstmörkret smyger sig på så minns jag också alla dem som fattas, som inte längre finns här bredvid oss (även om de alltid är med oss i minnet). Lilla mormor och hennes syster, Världens bästa hockeyproffs, mannen med prickfri körning, golfproffset och nu senast min mans kollega. Man kan förhålla sig till att gå i kyrkan på olika sätt, men på söndag tänker jag gå och tända ett minnesljus och lyssna på kören som jag förut var med i. Det blir en fin stund att sitta och minnas, en andningspaus som nog kan mynna ut i glädje. Glädje över livet vi har fått till skänks, och över de vänner, nära och kära vi har förmånen att lära känna under denna tid på jorden.

Tack för att ni finns därute! Kram på er! Och den här sången är till er:

Allt, inget och lite till

Oj, vad mycket som har hänt sedan senaste inlägget. Och så lite.


Sommaren blev trots allt rätt fin, även om en del mörka moln försökte ta sig in från väst. Men nä, det lät vi dem inte lyckas med, så det så!
Förkylningarna har avlöst varandra nu på höstkanten, men ocksåde fina besöken. Just idag tänker jag dock extra på ett uteblivet besök, ett kort utan adress och någon som inte längre finns ibland oss. Idag skulle hon fyllt år. Med pompa och ståt skulle hon dansat sig genom dagen, som bara hon kunde, i väntan på att den skulle ta slut och övergå i vardag. Kladdkakan är uppäten, hallonen slut och likören uthälld. Jag höjer min kvällsthekopp i en virtuell skål och gläds åt mina nära och kära.


Så vem är med på en liten zynthdans så här på kvällskvisten? Nu dansar vi gärnet bara för att vi kan!
God kväll och god natt alla fina! Keep on rocking!


https://m.youtube.com/watch?v=PNcHx78zJyI

Skolavslutning, sommar och student

Idag var det skolavslutning, och hela Lillemans klass sjöng Idas sommarvisa. Efteråt blev det tårtor och fröknarna fick presenter och kramar. Och ja...mycket tårta blev det! Den mest populära var gräddtårta med jordgubbar, tätt följd av kladdkaka med...grädde och jordgubbar. Flaggan var hissad och det var SOL och 17 grader. Andra varma dagen på raken!


När jag var liten minns jag inte riktigt om vi åt tårta på avslutningen, men det gjorde vi förmodligen. Jag var inget fan av gräddtårta då så kan ju bara vara så att jag glömt. Men var jordgubbarna verkligen mogna då? Eller kan vi ha den tidiga lyxen nu för att vi importerar så pass mycket?


På mors dag fick jag, förutom kramar och en teckning, en god god frukttårta med nötkross på sidan. Jag har gissat mig till att den förmodligen heter Margaretatårta. Eftersom det är nötförbud i skolorna kör vi dock på kladdkaka även nästa avslutning - men god var tårtan! Och enligt familjen var dagens chokladmums lika härlig! (Receptet kom från Johanna Westmans "Första bakboken", fast vi lade på liten hjärtströssel på också.) Och jag kan hålla med, kakan var god men kaffet var kallt. Dags för ny termos?


Imorrn är vi lediga. Då ska vi mata grisar, gå på studentfirande och äta upp resten av kakan! God kväll allihop! Nu ska vi se om jag lyckas posta detta med mobilen...

Att lämna, sörja och hitta nya vägar

För en liten tid sedan gjorde jag något av det svåraste jag nånsin gjort. Jag sade hej då till min barndom. Ja, kanske inte till hela min barndom, men stora delar av mina somrar med bad, sol och trädgårdsliv.

I vintras dog min lilla  mormor, och min släkt bestämde sig mycket hastigt för att sälja hennes lilla stuga. Innan vi ens visste ordet av så låg den ute till försäljning, och innan det ens varit visning var den såld. Poff, pang! Inga fler somrar i det lilla bruna huset med den underbara trädgården. Inga fler promenader till havet på den hemliga stigen. Inga fler stjärnklara nätter på väg till utedasset. Och inga fler somrar och sommarlov med mormor.

Jag vet inte vem som köpt stuga, men jag hoppas så att de kommer trivas, känna lugnet och friden. Det är få ställen jag sovit så bra på som i den bruna nedsuttna bäddsoffan, speciellt de nätter när regnet trummat mot verandataket. Lilla mormor skulle velat att nån snäll och händig skulle ta hand om stället, och så hoppas jag att det blivit. Om det finns en himmel så vet jag att mormor har det bra där, med sina kära systrar och sin älskade make. Lilla mormor...

Det har varit så svårt, så ofattbart, att ta in just detta. Mormor är borta, och så också våra somrar vid havet. Aldrig mer. Bara i minnet finns de kvar, och det är nästan så att jag kan känna doften av havet och höra tallarnas sus när jag blundar. Men vissa dagar gör det också så ont att tänka och ta in att det just är "aldrig mer" som gäller...

Så igår, hör en vän av sig och säger: kom till mig i sommar! Kom till mig en vecka, snälla?! Så då bestämde vi att sommarens vänskapsträff ska ske i ett annat hus vid en sjö i ett annat för mig kärt landskap. Jag fick lite hopp, lite ljusning och något härligt att se fram emot, äntligen! För denna vår har varit tung, alldeles för tung. Men nu kan jag kanske börja glädjas lite igen, ta in att våren har anlänt, att min älskade familj är omkring mig och mina fina vänner finns där.

Så ikväll tog jag mod till mig och påbörjade projektet "vårfint i fönstret", genom att ta fler pelargonsticklingar, så lite fröer och gräva ner två plantor på odlingslotten. (Där var det väääldigt blött efter regnet, så vet inte hur vi ska kunna vårstäda där innan det torkat upp). På väg hem bland fågelkvittret i skogsdungen bland alla nästan överblommade vitsippor började jag småtralla lite på en sång.

Glad vår på er!
/C.

Kasetteband och symöte

Nu var det länge sedan jag dels bloggade och dels var med på ett symöte hos Husmorsskolan. Men nu har jag ett, enligt mig, riktigt roligt alster att visa upp!

Jag var med i ett pysselbyte på Sjalbarn med tema "band". Vi klurade lite, och alla tolkade det på sitt sätt. Min "hemliga mottagare" önskade sig en väska, så den tanken bestämde jag mig för att följa. Först tänkte jag sy ihop olika tygbitar till en fin front, men så när jag grävde i gömmorna hitta de jag stuvpåsen! Stuvpåsen köpte jag på en sykväll hos Stoff och Stil, och i den fanns den lilla biten med det fina fina tyget med kasetteband på! Vilken härlig nostalgi! Tummen upp på det!

Till själva väskan valde jag ett grädd- och mörkgrårandigt lite grövre tyg, och kantade locket samt fickan med lite gult kantband. Själva tygränderna förde också tankarna till just "band". Utanpå väskan gjorde jag så en ficka av kasettetyget. Och ja - så här nöjd med ett pyssel var det länge sedan jag var! Jag hoppas så att mottagaren ska gilla den och ha användning för den!

Axelbandet blev i samma tyg som själva väskan, och stängningen på locket blev "á la punk" med en stor säkerhetsnål. Hittade ingen tillräckligt stor knapp för stängning, och ja detta blev helt enkelt mycket bättre och i stil med väskan.

Och så hittade jag en påse med solrosfrön som precis matchade fickan, så de fick följa med i paketet de också.

Och jag då, vad fick jag? En härlig väska i rosa och med fina band, gjord av en vävd duk. Tack snälla givare och pysslare!

Ha det fint i vårsolen!
/C.

Snor, sorg och andra tider...

Det har varit en så otroligt tung början på detta år. Jättetung. Och nu i dagarna fick jag reda på att mitt sommarparadis ska säljas, och det pronto.
Det var nästan så jag trodde att hjärtat ville rymma ur kroppen på mig när jag förstod att släkten och jag inte var ens i närheten av att vara med i samma lag. Inget 'sista sommaren med gänget', inget 'weep and goodbye'. Jag vet ju att det inte är så, men det känns verkligen som att en del av min barndom och en del av minnena med mormor bara suddas ut. Vips så var de borta!

Och det känns extra sorgligt att det enkla livet inte längre hyllas. Att det inte längre är ok att bo i en skitliten stuga utan el och rinnande vatten inne. Där man är ute mest hela dagarna, där själva stugan bara är ett ställe att sova på och laga mat i. För visst kommer det att bli så, det inser jag ju, att någon kommer bygga ett större hus där, men alla tänkbara bekvämligheter. Men jag kommer sakna det enkla, där mormor satt på verandan och fikade, och där man fick akta sig för att få en fladdermus i huvudet när man skulle gå på dass, och ändå stannade man alltid upp, lyfte blicken och tittade på de miljarder augustistjärnor som syntes så bra - just pga att det INTE fanns nån el.

Sarah Dessen skriver i slutet av sin bok Blunda och hoppa: "En del saker tar slut, andra inte. Precis som en bra låt eller en bra bok, eller ett fint minne som man kan plocka fram när man har det jobbigt. Veckla ut det, hålla upp det nära och titta noga och hoppas att man fortfarande känner igen personen som är på bilden."  Och så hoppas jag att det kan bli en dag, att minnena av barndomens somrar ger mer glada tankar än de gör ont. Bara för att jag vet att det är kört nu, jag kan inte längre har ett val - att åka till stugan eller inte...

Så nu till helgen skulle det ju hända massa roliga saker, jag skulle få besök av en barndomsvän, hurra!!! Vi skulle ha en vuxenkväll på stan, prata, äta och samla intryck. Och vad händer? Jag blir dunderförkyld! Neeje! Det var inte en helg med host, snor och elände jag hade beställt ju. Och dessutom skiner solen för fulla muggar. Kaffe på balkongen då i alla fall? Nähä...Och så skulle vi ju vårstäda och baka, för  på måndag ska jag få efterlängtat fikabesök av världens bästa körskolelärare. Jag bara håller "tummar och tår" (som mormor alltid gjorde på den tiden Stenmark åkte utför) att vi blir bättre under dagen så att vi ror detta i land, och jag kan orka fika på stan imorrn med min vän och ta emot måndagsvännen med.

Så mitt i allt detta med hussorg och snor, efter en sömnlös natt, så undrar jag: vart i hela friden vill jag och familjen ta vägen egentligen i framtiden? Var hittar jag mitt nya paradis  som jag drömt om, med pelargonverandan, pumpen på gården och vedspisen i köket? Var hittar vi rätt plats för både saker, själ och hjärta? Var ska våra nya vägar gå, våra stigar trampas upp?  Och vad ska jag egentligen bli när jag blir stor? Jag trivs verkligen med familjelivet, men allt som hänt nu under våren har fått mig att fundera i vidare perspektiv, för just nu känner jag mig lite småvilse i tillvaron...

Men nu verkar det i alla fall som att våren är på väg på riktigt, och då kan det ju bara bli bättre, eller hur?! Första våren med lillgosan dessutom! Jag är så glad och tacksam för min fina härliga familj. Utan dem skulle jag nog nästan blitt knasig denna vår. Tack för att ni finns, fina ni!

Glad vår och god helg på er alla fina!

PS: Teknikens under - NOT! - jag försökte  blogga via den nya kloknallen, men gick inte helt lysande tydligen. Lite text försvann, och lite hamnade i fel ordning. Så då fick man starta den "gamlare" tekniken istället, hihi.