På söndag ska jag träffa två vänner från min ungdomstid och fika, det ska bli så fint att se dem igen. Och på höstlovet träffade jag en annan vän sedan tonårstiden, lika härligt det att finna varandra igen efter så lång tid!
Men så när höstmörkret smyger sig på så minns jag också alla dem som fattas, som inte längre finns här bredvid oss (även om de alltid är med oss i minnet). Lilla mormor och hennes syster, Världens bästa hockeyproffs, mannen med prickfri körning, golfproffset och nu senast min mans kollega. Man kan förhålla sig till att gå i kyrkan på olika sätt, men på söndag tänker jag gå och tända ett minnesljus och lyssna på kören som jag förut var med i. Det blir en fin stund att sitta och minnas, en andningspaus som nog kan mynna ut i glädje. Glädje över livet vi har fått till skänks, och över de vänner, nära och kära vi har förmånen att lära känna under denna tid på jorden.
Tack för att ni finns därute! Kram på er! Och den här sången är till er:
