Till minne av...

Det har hänt så mycket i världen, så mycket ofattbart som är så svårt att ta in. Men vi kan inte gå runt och vara livrädda varje dag, för då blir det ohållbart att leva tänker jag... Dock kan vi vara rädda om oss och våra medmänniskor, och hjälpas åt och öppna våra famnar för dem som har det extra besvärligt i höstmörkret.

På söndag ska jag träffa två vänner från min ungdomstid och fika, det ska bli så fint att se dem igen. Och på höstlovet träffade jag en annan vän sedan tonårstiden, lika härligt det att finna varandra igen efter så lång tid!

Men så när höstmörkret smyger sig på så minns jag också alla dem som fattas, som inte längre finns här bredvid oss (även om de alltid är med oss i minnet). Lilla mormor och hennes syster, Världens bästa hockeyproffs, mannen med prickfri körning, golfproffset och nu senast min mans kollega. Man kan förhålla sig till att gå i kyrkan på olika sätt, men på söndag tänker jag gå och tända ett minnesljus och lyssna på kören som jag förut var med i. Det blir en fin stund att sitta och minnas, en andningspaus som nog kan mynna ut i glädje. Glädje över livet vi har fått till skänks, och över de vänner, nära och kära vi har förmånen att lära känna under denna tid på jorden.

Tack för att ni finns därute! Kram på er! Och den här sången är till er:

Allt, inget och lite till

Oj, vad mycket som har hänt sedan senaste inlägget. Och så lite.


Sommaren blev trots allt rätt fin, även om en del mörka moln försökte ta sig in från väst. Men nä, det lät vi dem inte lyckas med, så det så!
Förkylningarna har avlöst varandra nu på höstkanten, men ocksåde fina besöken. Just idag tänker jag dock extra på ett uteblivet besök, ett kort utan adress och någon som inte längre finns ibland oss. Idag skulle hon fyllt år. Med pompa och ståt skulle hon dansat sig genom dagen, som bara hon kunde, i väntan på att den skulle ta slut och övergå i vardag. Kladdkakan är uppäten, hallonen slut och likören uthälld. Jag höjer min kvällsthekopp i en virtuell skål och gläds åt mina nära och kära.


Så vem är med på en liten zynthdans så här på kvällskvisten? Nu dansar vi gärnet bara för att vi kan!
God kväll och god natt alla fina! Keep on rocking!


https://m.youtube.com/watch?v=PNcHx78zJyI

Skolavslutning, sommar och student

Idag var det skolavslutning, och hela Lillemans klass sjöng Idas sommarvisa. Efteråt blev det tårtor och fröknarna fick presenter och kramar. Och ja...mycket tårta blev det! Den mest populära var gräddtårta med jordgubbar, tätt följd av kladdkaka med...grädde och jordgubbar. Flaggan var hissad och det var SOL och 17 grader. Andra varma dagen på raken!


När jag var liten minns jag inte riktigt om vi åt tårta på avslutningen, men det gjorde vi förmodligen. Jag var inget fan av gräddtårta då så kan ju bara vara så att jag glömt. Men var jordgubbarna verkligen mogna då? Eller kan vi ha den tidiga lyxen nu för att vi importerar så pass mycket?


På mors dag fick jag, förutom kramar och en teckning, en god god frukttårta med nötkross på sidan. Jag har gissat mig till att den förmodligen heter Margaretatårta. Eftersom det är nötförbud i skolorna kör vi dock på kladdkaka även nästa avslutning - men god var tårtan! Och enligt familjen var dagens chokladmums lika härlig! (Receptet kom från Johanna Westmans "Första bakboken", fast vi lade på liten hjärtströssel på också.) Och jag kan hålla med, kakan var god men kaffet var kallt. Dags för ny termos?


Imorrn är vi lediga. Då ska vi mata grisar, gå på studentfirande och äta upp resten av kakan! God kväll allihop! Nu ska vi se om jag lyckas posta detta med mobilen...

Att lämna, sörja och hitta nya vägar

För en liten tid sedan gjorde jag något av det svåraste jag nånsin gjort. Jag sade hej då till min barndom. Ja, kanske inte till hela min barndom, men stora delar av mina somrar med bad, sol och trädgårdsliv.

I vintras dog min lilla  mormor, och min släkt bestämde sig mycket hastigt för att sälja hennes lilla stuga. Innan vi ens visste ordet av så låg den ute till försäljning, och innan det ens varit visning var den såld. Poff, pang! Inga fler somrar i det lilla bruna huset med den underbara trädgården. Inga fler promenader till havet på den hemliga stigen. Inga fler stjärnklara nätter på väg till utedasset. Och inga fler somrar och sommarlov med mormor.

Jag vet inte vem som köpt stuga, men jag hoppas så att de kommer trivas, känna lugnet och friden. Det är få ställen jag sovit så bra på som i den bruna nedsuttna bäddsoffan, speciellt de nätter när regnet trummat mot verandataket. Lilla mormor skulle velat att nån snäll och händig skulle ta hand om stället, och så hoppas jag att det blivit. Om det finns en himmel så vet jag att mormor har det bra där, med sina kära systrar och sin älskade make. Lilla mormor...

Det har varit så svårt, så ofattbart, att ta in just detta. Mormor är borta, och så också våra somrar vid havet. Aldrig mer. Bara i minnet finns de kvar, och det är nästan så att jag kan känna doften av havet och höra tallarnas sus när jag blundar. Men vissa dagar gör det också så ont att tänka och ta in att det just är "aldrig mer" som gäller...

Så igår, hör en vän av sig och säger: kom till mig i sommar! Kom till mig en vecka, snälla?! Så då bestämde vi att sommarens vänskapsträff ska ske i ett annat hus vid en sjö i ett annat för mig kärt landskap. Jag fick lite hopp, lite ljusning och något härligt att se fram emot, äntligen! För denna vår har varit tung, alldeles för tung. Men nu kan jag kanske börja glädjas lite igen, ta in att våren har anlänt, att min älskade familj är omkring mig och mina fina vänner finns där.

Så ikväll tog jag mod till mig och påbörjade projektet "vårfint i fönstret", genom att ta fler pelargonsticklingar, så lite fröer och gräva ner två plantor på odlingslotten. (Där var det väääldigt blött efter regnet, så vet inte hur vi ska kunna vårstäda där innan det torkat upp). På väg hem bland fågelkvittret i skogsdungen bland alla nästan överblommade vitsippor började jag småtralla lite på en sång.

Glad vår på er!
/C.

Kasetteband och symöte

Nu var det länge sedan jag dels bloggade och dels var med på ett symöte hos Husmorsskolan. Men nu har jag ett, enligt mig, riktigt roligt alster att visa upp!

Jag var med i ett pysselbyte på Sjalbarn med tema "band". Vi klurade lite, och alla tolkade det på sitt sätt. Min "hemliga mottagare" önskade sig en väska, så den tanken bestämde jag mig för att följa. Först tänkte jag sy ihop olika tygbitar till en fin front, men så när jag grävde i gömmorna hitta de jag stuvpåsen! Stuvpåsen köpte jag på en sykväll hos Stoff och Stil, och i den fanns den lilla biten med det fina fina tyget med kasetteband på! Vilken härlig nostalgi! Tummen upp på det!

Till själva väskan valde jag ett grädd- och mörkgrårandigt lite grövre tyg, och kantade locket samt fickan med lite gult kantband. Själva tygränderna förde också tankarna till just "band". Utanpå väskan gjorde jag så en ficka av kasettetyget. Och ja - så här nöjd med ett pyssel var det länge sedan jag var! Jag hoppas så att mottagaren ska gilla den och ha användning för den!

Axelbandet blev i samma tyg som själva väskan, och stängningen på locket blev "á la punk" med en stor säkerhetsnål. Hittade ingen tillräckligt stor knapp för stängning, och ja detta blev helt enkelt mycket bättre och i stil med väskan.

Och så hittade jag en påse med solrosfrön som precis matchade fickan, så de fick följa med i paketet de också.

Och jag då, vad fick jag? En härlig väska i rosa och med fina band, gjord av en vävd duk. Tack snälla givare och pysslare!

Ha det fint i vårsolen!
/C.

Snor, sorg och andra tider...

Det har varit en så otroligt tung början på detta år. Jättetung. Och nu i dagarna fick jag reda på att mitt sommarparadis ska säljas, och det pronto.
Det var nästan så jag trodde att hjärtat ville rymma ur kroppen på mig när jag förstod att släkten och jag inte var ens i närheten av att vara med i samma lag. Inget 'sista sommaren med gänget', inget 'weep and goodbye'. Jag vet ju att det inte är så, men det känns verkligen som att en del av min barndom och en del av minnena med mormor bara suddas ut. Vips så var de borta!

Och det känns extra sorgligt att det enkla livet inte längre hyllas. Att det inte längre är ok att bo i en skitliten stuga utan el och rinnande vatten inne. Där man är ute mest hela dagarna, där själva stugan bara är ett ställe att sova på och laga mat i. För visst kommer det att bli så, det inser jag ju, att någon kommer bygga ett större hus där, men alla tänkbara bekvämligheter. Men jag kommer sakna det enkla, där mormor satt på verandan och fikade, och där man fick akta sig för att få en fladdermus i huvudet när man skulle gå på dass, och ändå stannade man alltid upp, lyfte blicken och tittade på de miljarder augustistjärnor som syntes så bra - just pga att det INTE fanns nån el.

Sarah Dessen skriver i slutet av sin bok Blunda och hoppa: "En del saker tar slut, andra inte. Precis som en bra låt eller en bra bok, eller ett fint minne som man kan plocka fram när man har det jobbigt. Veckla ut det, hålla upp det nära och titta noga och hoppas att man fortfarande känner igen personen som är på bilden."  Och så hoppas jag att det kan bli en dag, att minnena av barndomens somrar ger mer glada tankar än de gör ont. Bara för att jag vet att det är kört nu, jag kan inte längre har ett val - att åka till stugan eller inte...

Så nu till helgen skulle det ju hända massa roliga saker, jag skulle få besök av en barndomsvän, hurra!!! Vi skulle ha en vuxenkväll på stan, prata, äta och samla intryck. Och vad händer? Jag blir dunderförkyld! Neeje! Det var inte en helg med host, snor och elände jag hade beställt ju. Och dessutom skiner solen för fulla muggar. Kaffe på balkongen då i alla fall? Nähä...Och så skulle vi ju vårstäda och baka, för  på måndag ska jag få efterlängtat fikabesök av världens bästa körskolelärare. Jag bara håller "tummar och tår" (som mormor alltid gjorde på den tiden Stenmark åkte utför) att vi blir bättre under dagen så att vi ror detta i land, och jag kan orka fika på stan imorrn med min vän och ta emot måndagsvännen med.

Så mitt i allt detta med hussorg och snor, efter en sömnlös natt, så undrar jag: vart i hela friden vill jag och familjen ta vägen egentligen i framtiden? Var hittar jag mitt nya paradis  som jag drömt om, med pelargonverandan, pumpen på gården och vedspisen i köket? Var hittar vi rätt plats för både saker, själ och hjärta? Var ska våra nya vägar gå, våra stigar trampas upp?  Och vad ska jag egentligen bli när jag blir stor? Jag trivs verkligen med familjelivet, men allt som hänt nu under våren har fått mig att fundera i vidare perspektiv, för just nu känner jag mig lite småvilse i tillvaron...

Men nu verkar det i alla fall som att våren är på väg på riktigt, och då kan det ju bara bli bättre, eller hur?! Första våren med lillgosan dessutom! Jag är så glad och tacksam för min fina härliga familj. Utan dem skulle jag nog nästan blitt knasig denna vår. Tack för att ni finns, fina ni!

Glad vår och god helg på er alla fina!

PS: Teknikens under - NOT! - jag försökte  blogga via den nya kloknallen, men gick inte helt lysande tydligen. Lite text försvann, och lite hamnade i fel ordning. Så då fick man starta den "gamlare" tekniken istället, hihi.

Gamla alster i kvällsljus

Jag trodde att jag nästan skulle vara färdig med bebismössan till idag, men veckan bara rann iväg. Inte ett enda varv har jag hunnit med, så istället visar jag något gammalt. Eller ja...det gjordes före jul och sedan hann jag tyvärr aldrig med att delta i något symöte. Så idag får det bli en kvällsvisning av ett gammalt alster till dagens syträff hos Maja.


I december var jag med i ett julklappspysselbyte på Sjalbarn, och då blev det ett lila par med värmare. Antingen kan man ha dem som värmare till kaffemuggen, eller så trär man dem på en glasburk och sätter i ett värmeljus - och vips så har du en stämningsfull ljuslykta!

Den ena har jag gjort genom att först veva fram en lång remsa I-cord (med hjälp av en fantastisk liten frans maskin som jag köpte på Majas manufaktur) som jag sedan sydde ihop, och den andra är stickad med en virkad kant på. Båda är sedan broderade med små pärlor. Garnet jag använde var två färger av ett syntetgarn, då jag tänkte att det är lite lättare att tvätta om man tex skulle spilla lite dryck på dem.

På nåder fick jag låna sonens plastglas att ha som visningsmuggar, tack finaste! Ursäkta lite sneda bilder, hann inte riktigt vända och vrida dem i datorn, men det är ju tanken som räknas.

Inspirationen hittade jag genom en blogg med fantastiska stickade och virkade huvor till thekannor! Många goda kakor hittar du också på Cosy Tea Blog, väl värt ett besök. Och från den hittade jag också en härlig I-cord-muggvärmare. Min blev väl inte riktigt lika häfting, men då är den i bloggen faktiskt stickad på riktigt och inte "fusk-vevad". Kolla länken för en tutorial!

Sov gott och sticka lungt! Nu måste jag mata hungrig söt bebis.
/C.